Hemtenta "Människosyn och etik"

Så sitter jag nu här med alla mina böcker och papper igen, men jag gav facktiskt mig själv en hel dags ledighet efter terminsavslutningen. Så måste jag vä ändå vara ärlig mot mig själv, jag kunde bara inte hålla mig längre än så, kände att jag bara måste kasta mig över hemtentamen och dess innehåll. Så fantastisk den är, jag måste samtala och föra diskussioner med mig själv. Att välja ut två människosyner och beskriva dessa kändes först lite svårt, det finns ju så många. Men så bestämde jag mig för att välja en som är väldigt mycket jag och en som är så långt från mig som jag kan komma, detta skapade dynamik i mitt tänkande och stimulerade mitt skrivande och vips var flera sidor redan färdigskrivna. Slutdelen av tentan som handlar om etik är både spännande och och självanalytiskt utformad vilket ger mig som författare av rapporten spelutrymme att snurra runt i tanken på ett roligt och stimulerande sätt. Jag blir allt mer säker i min roll på väg mot en behandlares tänk, jag väger för och emot, argumenterar och samtalar kring fakta ur skolboken och egna tankar och värderingar. Jag får passa på att tacka min underbara make som fungerar som mitt bollplank under utbildningsprocessen och som stöttar, tröstar och lyssnar med samma entusiasm oavsett vilken tid på dygnet jag väljer att arbeta. Tentan tar form och jag har nu bara sista frågeställningen att ta ställning till och skriva om sedan är den färdig. Då ska jag övergå till del två, den muntliga delen av detta arbete som ska omfatta en presentation för mina kurskamrater där jag ska presentera min rapport på ett intressant och beskrivande sätt... Jag har en plan!

Julavslutning...

Denna dagen ett liv som farbror Melker sa i Saltkråkan, det är verkligen ord jag tagit vara på. Smaka på orden, de står för något djupt i all sin enkelhet. För mig betyder de, ta vara på varje dag i livet. Så sitter vi här i klassrummet, stillheten lägrar sig. Alla redovisningar är avklarade, handledarna har lämnat oss för denna gång med uppmuntran och framtidstro. Genomgång av hemtentamen som ska vara färdig att skickas in till vår lärare i början av januari 2016... Vår första termin snart slut, så fort det gått och så mycket intryck, kunskap och erfarenheter vi fått med oss. Det tisslas och tasslas i vråna, bara tomten är vaken, julavslutning med tvåorna. Sång, dans, lek och mysfika präglar hela eftermiddagen i skolan, förväntan och skratt är påtagligt kännbart och alla ler. På kvällen bjuder skolan på ett gigantiskt julbord och vi är över tre hundra personer som avnjuter god mat, spex och trevlig samvaro under några timmar i skolans gymnastiksal som dagen till ära gjorts om till matsal. Trött och lycklig beger jag mig hemåt i decemberkvällen med en skön känsla av välbehag i magen, jag är färdig med första terminen på behandlingspedagog utbildningen!

Tomhet!

I går efter redovisningen var det som en stor tomhet infann sig. Innan har planeringen av redovisningen och tankarna kring den upptagit en del av min tid. Känns som att den blev lyckad, allt föll på plats, jag och min kurskamrat kompleterade varandra och samtalet flöt på naturligt. En Power Point kändes som ett väl genomtänkt arbetsmaterial i en pressentation av detta slag, åhörarna kan följa med lättare och vi får stöd i bild och text. Hur vi sedan valt att överraska våra handledare, med guldmedalj och diplom blev ett roligt inslag och chans till ett mer tack och farväl. De är ju bäst, vilket vi påtalat under hela LIAN, men nu är det bekräftat hihihi Så med tomhet och en viss saknad, gör jag mig redo för sista skoldagen, innehållandes några redovisningar, julavslutning med tvåorna och julfest på kvällen, sedan ett låååångt jullov.... Så till er alla GOD JUL!

LEDIG FREDAG

En stund för reflektion och eftertanke. Alla intryck och upplevelser ska nu stoppas in i minnes och erfarenhetsbanken, sorteras och verifieras.. Helt plötsligt händer det och insikten infinner sig som en liten tår på min kind, den sista LIA dagen är över och förbi.. Frukosten som brukar intas med personal och klienter sker nu i ensamhet och tystnad, det är ju ett konstant ljud att vistas bland så många människor med olika bakgrund och behov. Tänkte nog inte lika mycket på det då som jag gör nu, morgonsamlingarna där dagen samtalas kring i helgrupp på avdelningarna, allt som ska hända berättas det om, besök, namnsdagar, provtagningar och minnesvärd kuriosa, allt pratas det omkring på ett strukturerat men lättsamt sätt. Kaffebryggaren stånkar konstant i bakgrunden vilken tid under dagen jag än går förbi vårt avdelningskök. Mina handledare har alltid något spännande på gång för mig, de finns alltid där bakom mig om jag behöver stödet, men släpper mina allt mer flygfärdiga vingar fria att ge mig ut och ta mina egna små lovar. Klienternas vackra ord sista dagarna om hur de uppfattat mig och min personlighet är så rörande att jag inte kan hålla tårarna tillbaka, du e ju för fan grym ju... Dessa ord kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat, lite taffliga kramar och en inlämnad nyckel, så står jag där helt plötsligt med allting bakom mig, så fort det gick.... Men mina minnen har jag för alltid med mig och presenten från mina båda handledare, ett foto på dem båda i en vacker vit ram står nu på mitt nattygsbord, denna bild ska få ett hedersplats på mitt framtida kontor där jag om några år ska vara en yrkesverksam behandlingspedagog!

DEN STORA REDOVISNINGEN!

Det är inte utan att en känner lite sorg i hjärtat då vår praktik snart är över. Tio veckor kändes evighetslångt då vi efter sex veckor i skolan begav oss ut på vår första LIA period. Men nu då dessa veckor snart är över och jag har fyra dagar kvar upplever jag det som att tiden har flugit iväg. När vi nu snart ska ses i skolan igen, känns det som att vi kommer åter fyllda med många nya erfarenheter, allt teoretiskt prat har fallit på plats och fått ett ansikte. Säkert har vi på mer än ett sätt utvecklats som människor i våra tankar, men framför allt upplever jag att jag själv landat i mina egna erfarenheter, som jag inte hade med mig sedan tidigare, då jag aldrig arbetat med missbruk och kriminalitet. Förståelsen för människors utsatthet, frustrationen för konsekvenser och misslyckanden, känslan av att det som byggs upp raseras så fort är saker våra klienter fått mig att se och till viss del först. Jag önskar att jag kommer minnas och bära med mig alla tankar och ord in i mitt framtida yrkesliv, då jag kanske kommer sitta just på dessa positioner där beslut ska fattas kring människor jag möter, då vill jag kunna plocka fram dessa erfarenheter och använda mig av dem för att kunna se brukare, patienter och klienter från ett helikopterperspektiv där jag förhoppningsvis kan se bakom, nu och framåt på ett mer öppet sätt. Om en vecka då vi intar våra platser i skolan igen, ska det bli så fantastiskt intressant att få höra alla klasskamraters syn och beskrivningar av sina placeringar, men framför allt så skönt att stå där efter 40 minuters egen redovisning med min klasskamrat, som också varit på Strandhagen tillsammans med mig och känna tacksamhet för det som varit och spänning för det som komma ska under våren och bara veta att vår första termin lider mot sitt slut.

Sista veckan!

Måste erkänna att jag känner ett visst vemod nu när LIAN snart är över. Jag har lärt känna fantastiska människor. Alla har berikat mitt liv med erfarenheter, tankar och insikter.Må jag kunna bära dessa minnen med mig och plocka fram den i situationer då jag i framtida yrkesroller kanske just sitter på en stol, där beslut kommer fattas kring andra människors liv.....

RAPPORTEN ÄR INSKICKAD

I tid, fast en vecka för tidigt... Åhhh, vad jag njuter. LIA-rapporten är färdig och inskickad till min lärare. Tänkte nog aldrig att rapporten skulle vara en uppgift svår att arbeta med, men insåg allt mer vart efter tiden gick att svårigheten blir att hålla sig inom max tio sidor. Med större erfarenheter och upplevelser breder texten ut sig och jag har allt mer att skriva om, men så helt plötsligt denna 1:a advent är den färdig. Jag vet inte om jag verkligen lyckats beskriva min fantastiska LIA på rätt sätt, men jag har gjort mitt absolut bästa... Så nu när jag tryckt på knappen sänd och mitt arbete skickats in känner jag en skön känsla av lugn, jag är klar!

LIA Rapporten!

Nu sitter vi som bäst alla i klassen på vår kammare och knåpar med med rapporten, inlämningsuppgiften som ska avsluta denna 10 veckors LIA. Jag vill inte påstå att uppgiften direkt känns svår, mer som att en vill få med så mycket att det blir lite svårt att välja. Vad är viktigt och vad är mindre viktigt. Vi har ju fått vissa direktiv från skolan som omfattar sju punkter som alla ska inrymmas i våra texter, men det är vissa delar som går i varandra och egentligen beskriver flera olika saker, som ex ordet miljöer, det kan ju betyda många olika saker så där gäller det nog att snabbt tänka ut vad det omfattar/betyder för mig i just detta sammanhang. Jag uppfattar det som att vi bygger upp slott i stället för att finna den optimala kojan, tror att vi är många i klassen som ser uppgiften allt för stor och omfattande, det är lätt att sväva ut. Just nu tänker jag mig den i alla falla som en ganska komprimerad rapport om hur min tid och mina upplevelser varit under LIAN, inte som en uppsats i slutet av utbildningen. Har liksom landat i ett sorts lugn äntligen, där jag tror mig funnit formen för just min rapport....

Arla morgon, inget hinder!

Sitter här i mörkret och skriver veckans beteendeobservation, nu känns det som ett roligt och ganska invant mönster men så är det ju också LIANS sjätte vecka som avslutas i dag. Förstår nu allt tydligare hur dokumentationens omfattning och innehåll ger läsaren en informativ beskrivning och är glad över min träning på detta genom dessa inlämningsuppgifter. Att kunna förmedla ord på ett kortfattat och beskrivande sätt är en konst, men övning ger färdighet. Blir så överraskad och glad varje gång jag känner att upplägget på min utbildning ger mig nya insikter och får bitar att falla på plats, det som först kändes så stort och omfattande har nu blivit en vardagsrutin. Jag sätter mig varje dag och skriver mina minnesanteckningar, för mig fungerar det toppen då jag och min handledare kommit överens om att det är ok. Jag har ingen ledig dag för detta, då jag känner att jag vill hinna vara med om så mycket som möjligt under LIA perioden, dock finns det många stunder under dagen då jag kan sitta på kontoret och dokumentera. Behandlingsinslag som ÅP, ESL och KBT blandas i klienternas vardag, den röda tråden löper genom vardagen på ett tydligt och strukturerat sätt, vi återkopplar och tydliggör alternativen, vilket känns i hela gruppen vid samtal runt frukostbordet. Jag är så glad och tacksam för alla mina nyvunna erfarenheter, sättet att tänka och människosynen som är så tydlig på min LIA. Längtar på ett sätt tillbaka till skolan för att få träffa klasskamrater och få ta del av deras erfarenheter från LIAN, kommer dock fälla en stor tår min sista dag på behandlingshemmet,

NU ÄR JAG MITT I LIA:N

Nu är jag mitt i min lia period och inser allt mer hur denna lilla gula har påverkat mitt tänk i olika riktningar. När vi satt där i skolan första veckorna och tragglade dessa människosyner var det nog många i min klass som undrade över syftet och inte riktigt kunde sätta in samtalen i sitt rätta sammanhang, men nu känns allt plötsligt glasklart. Under mina beteende observationer har jag verkligen nytta av alla orden i boken, för att inte tala om verklighetens etiska dilemman som vi ställs inför i vardagen med våra brukare, klienter och patienter. Så skönt när förståelsen infinner sig.

Veckorna går fort

Så fantastiskt mycket som vi hinner få uppleva, snart halvvägs på LIA:n.. Att tiden går fort vet jag, men såhär snabbt. Det gäller verkligen att ta vara på var enda minut. I dag har vi gått igenom företagets datafunktioner med vår bitr föreståndare, otroligt vad journalsystem och annat gått framåt sedan jag var yrkesverksam inom vården. Praktiskt och funktionellt när en kan, men mycket att ta in på en och samma gång. Förövrigt tänker jag försöka få en så stor helhet som är möjligt genom att gå bredvid de flesta av företagets personal, sjuksköterska, arbetsterapeut, beteendeterapeuter mf, allt för att få så stor förståelse som möjligt för verksamheten, att jag trivs det har jag väl redan förmedlat, så våga prova saker du aldrig tidigare arbetat med, lovar att du kommer bli glatt överaskad...

LIA

Att få komma ut på LIA så här tidigt i vår utbildning ger oss som elever så fantastiska möjligheter att utvecklas i kunskap och praktiskt arbete. Min första tanke och känsla var, att LIAN:n kom för tidigt, men förstår numera verkligen tanke och syfte. Dels kan vi verkligen hinna känna efter om vi valt rätt utbildning och framtidsyrke, tiden för ev avhopp blir mer rätt. Men också med vilken öppenhet och nyfikenhet vi tar oss an uppgiften, inga förutfattade meningar och åsikter utan ett helt öppet sinnelag men med den kunskap i människosyn, etik och lagrum vi arbetat med under våra skolveckor. Dock känner jag en stor saknad av mina klasskamrater och lärare, då introduktionsveckans vision om brobygge och gemenskap verkligen givit känslan av samhörighet och den kollektiva känsla veckan var ämnad för att göra. Så nu ser jag fram mot och längtar efter min lärares besök på min LIA.

Hösten har kommit!

Att köra bil i storm och regn är inget jag älskar, men inser att ju mer jag kör desto säkrare blir jag. Tidig morgon och sen natt är mina tider under LIA:n, nja lite eftermiddagar gäller ju också förstås. Känner verkligen för var dag att saker faller på plats, insikterna blir större samtidigt som mina erfarenheter från mina dagar gör mig allt säkrare. Nu har jag ju enorm tur som fått så engagerade och superduktiga handledare, de bjuder in mig till allt som kan vara viktigt och intressant, de tar sig tid att sitta ned och besvara alla mina tusen frågor och mitt underlag till uppsatsen tar form. Inser ju verkligen varför vi så tidigt har LIA och att vart en hamnar och med vilken ledning och handledning vi får är helt avgörande för framtiden... Så tack RZ och MH!

Det hördes en kraftig duns!

En sten föll från mitt hjärta då jag öppnade First class och fick beskedet, grattis du har klarar tentan. Egentligen kände jag mig bara tom efter att jag lämnade in den, men lite senare insåg jag att det kommer nya chanser att skriva om den, men nu vet jag det behövs inte, TJOHO... Jag känner mig glad eller snarare genuint lycklig, nu kan jag bara fokusera på min LIA och de uppgifter jag behöver för varje veckas inlämning till min handledare och den kommande uppsatsen när det närmar sig jul, skönt...

Inlämningsuppgift v.1

Allt vi hunnit göra under de få veckor vi varit i skolan innan LIA:n faller liksom på plats nu. Alla funderingar och samtal under människosynen och etik, speglingar och morgonsamlingar allt har ett sammanhang och är mycket genomtänkt... Min första minnesanteckning inlämnad till båda mina handledare, beteende observationer är lätta att utföra men lite knepiga att skriva ned, just den beskrivande texten är otroligt viktigt, det räcker inte med K var glad, jag måste genast ställa mig själv följdfrågor som hur yttrar det sig? Kan glädje vara olik, skiljer den sig beroende på mottagare etc Spännande och utmanande!

LIA

Veckorna i skolan gick super fort och nu är vi redan på vår första LIA. Jag hörde mig för med äldre elever om var de haft sina LIA placeringar och alla svar lutade mot ett och samma ställe. För att vara på den säkra sidan gjorde jag något som jag tror mig vara ganska ensam om, jag sökte praktik ifall jag skulle bli antagen till behandlingspedagogutbildningen, jag blev tidigt under våren kallad till intervju och cheferna på företaget log och bad mig återkomma så fort jag fått besked. Sagt och gjort, allt löpte på i enlighet med min innersta önskan och jag är nu på en fantastisk fin LIA. Mina handledare är två killar som jag verkligen gillar skarpt, de tar mig med på spännande dagliga aktiviteter och delar med sig av olika små utmaningar för mig att ta tag i på egen hand. Jag får ta del av litteratur, samtal möten mm Det är så viktigt att känna sig välkommen och delaktig, sedan ligger naturligtvis ett stort ansvar på mig själv att ta för mig och fråga om allt som jag inte förstår eller vill lära mig mer om, det är lika viktigt att visa framfötterna och eget engagemang som att få bra handledning. Jag hoppas kunna följa alla olika befattningar inom organisationen för att förstå helheten på ett bättre sätt.

Så kom då den stora tenta dagen!

Kände veckorna innan lagtentan att detta med tentastress även infann sig hos mig, vaknade på nätterna med en känsla i magen av att det här med alla lagarna kommer aldrig fastna i huvudet. Så kom då den stora dagen då vi alla samlades i 24:an med bänkarna utplacerade och två lärare på plats, både lite högtidligt och pirrigt. Så sitter vi där med en tre timmars lagtenta framför oss och just i det ögonblicket kände jag så starkt att huvudet kändes helt tömt på kunskap, så delades kuvärten ut och alla chokladbitar och cola burkar stod uppradade på våra bänkar, själv tog jag med kaffe och en kexchoklad, som under åren blivit mitt sätt att tillgodogöra mig energi en testdag som denna. Nu ligger frågorna där på bänken och tittar lite utforskande på mig... Efter en stund finner jag mig själv med att vara i full gång, först svaren på allt jag tror mig kunna, därefter en djupdykning i minnesbalken efter svaren som tycks vara helt borta, men så kan jag skönja vissa svarsfragment och papper efter papper tar form. Jag vet att jag har några fel med säkerhet, men känner mig ändå lättad och ganska trygg med vad jag lämnade åter till mina lärare efter 1 1/2 timma, när jag kommer ut från rummet inser jag att solen skiner och det är en fantastisk sensommardag utanför skolan, det var det säkert även då jag åkte i morse, men det har jag inga minnen ifrån, lite som att födas igen.

En helt vanlig dag

I dag har vi åter igen fått ta del av skolans tänk och traditioner, förstår allt mer varför jag verkligen tycker om min skola så mycket. Förutom att vi har tilldelats en mentor från beh2 och som i mitt fall är en kille som jag gillar skarpt så fick vi i dag träffa elever som går etableringskursen på min skola, de delades också in i grupper och vi ska tillsammans hitta formen för det goda samtalet och härliga möten. Jag tänker att det är just detta som gör skillnad för oss alla på skolan, de goda genomtänkta mötena mellan människor, det lägger enligt mig grunden till fortsatt existens. Inget vi och dem, bara ett vi alla gemensamt. Jag tycker att denna tanke sprider sig på alla sätt, vi kommer liksom nära. Även om det inte är lärare som direkt finns i vår undervisning så lär vi känna varandra, alla säger hej då vi ses i korridoren vi har ett gemensamt ansvar, det är inte bara en formulering i ett dokument utan en verklighet och vardag på vår skola. Bara en sådan sak som att rektorn på måndagarna under förmiddagskaffet, berättar om kommande vecka, hälsar nya elever välkomna och uppmuntrar alla till att våga stå upp och berätta om saker vi upplevt under veckan eller annat viktigt, åter igen något som undanröjer ett vi och dem. Jag är verkligen lycklig över min plats i denna klass BEH 1....

KRIMINALVÅRDEN

Detta med svensk kriminalvård, lockande men högst avlägset för mig fram till nu. I går fick vi möjligheten att lyssna till en härlig och inspirerande föreläsare från kriminalvården, han fick i vart fall mig att tänka om och faktiskt nytt på många sätt. Kriminalvården ett yrke i tiden, framåtseende, nytänkande, utvecklande och stimulerande.... Från att ha varit ett yrke med en stor nyckelknippa i plitens ficka till vad det är i dag, säkerligen en lång och utvecklande resa för alla som varit en del av den svenska kriminalvården. Det är många olika yrkesroller som interagerar med varandra för att så väl som möjligt erbjuda en framtid, en ny chans och ett liv även utanför häktet. Undervisning varvas med personlig utveckling, samtidigt som du ges möjlighet till bearbetning, läkning och social träning. Jag tycker det låter både intressant och lockande på samma gång. Kriminalvårdens internutbildning på 20 veckor omfattar alla som ska arbeta inom verksamheten, men jag kan åter känna att min valda utbildning till behandlingspedagog öppnar många dörrar i framtiden...

Mitt i natten!

Att vakna mitt i natten och känna sig pigg är inget bra, men nu har vi ju en del att jobba med inför tentan nästa vecka så jag smyger upp och stänger dörren om sovande make. Kaffet puttrar och mitt ljus är tänt på köksbordet, natten har ännu inte övergått i morgon så diset ligger som ett tungt täcke kring nattmörkret utanför mitt fönster. Lite ruggigt är det allt, snart dags att tända i lilla köksspisen, men det känns lite som att så länge jag låter bli att bära in ved så hänger sommarkänslan kvar lite till. Tenta, inte tänker jag att nerverna ska krypa utanpå kroppen vid min ålder, men det gör de onekligen... Känner helt klart av tentastressen, så mycket att ta in, sortera och manövrera mellan. Lagar, låter ju så anspråkslöst som ord men ack så omfattande alla texter är, för att inte tala om så lika alla förkortningar ter sig såhär kl 04.00 på morgonen, hur ska jag någonsin få in allt... Som tur är har vi ytterligare en vecka på oss att omformatera allt material vi får, alla föreläsningar som passerar och fortsatt alla intryck som så starkt berör oss på olika sätt.....

Lagar

Hur ska jag få in alla dessa förkortningar? I mitt framtida yrkesval styrs jag av många lagar och paragrafer. När vi fick alla uppradade på ett papper kändes det nästan oöverstigligt att kunna ta in alla till tentan, men vart efter tiden går och föreläsarna med specifika kompetenser berättar om sina verksamheter, klarnar innehållet i lagarna allt mer. Jag inser också att detta är inget vi pluggar för att kunna på tentan utan något vi lär för framtiden. Tentan sätter mer fokus på hur mycket som jag på dessa förhållandevis få veckor hunnit sätta mig in i. Jag gillar ju egentligen juridik och hade en liten tanke på att söka mig till juristlinjen en period. Men det som påverkar mig på djupet är att ju mer insatta vi blir desto svårare blir det att acceptera ett regelverk som i så många hänseenden låter människor falla mellan stolarna. Att bara se på med känslan av att detta är inte min sak, kommer bli mycket svårt för mig, det vet jag redan. Men det taggar mig också till att tänka nästa steg, vad kan jag göra för att påverka....

Människosyn och etik

Att väl komma igång med skolarbetet var både efterlängtat och spännande. Vi inledde första kursen i ämnet människosyn och etik, detta kräver dock lite extra av oss då dessa ämnen kan vara svåra att förstå, då de olika synsätten varierar kraftigt. Var befinner jag mig i förhållande till min omvärld, att vi som valt denna utbildning är humanister kan vi nog ena oss om, men hur ställer jag mig till " Interaktionistisk människosyn" eller "Biologisk människosyn" eller Freuds tankar om psykoanalys. Helt plötsligt blir det komplicerat, tänker vi olika, värderar vi saker olika: Hur har mitt objektjag skapats i förhållande till mitt subjektjag? Var mina nära intresserade av min framtid ur ett psykologiskt perspektiv, allt detta måste jag värdera och analysera... Känns som att vi åker berg och dalbana, i bland är jag sällsamt överlycklig för att nästa stund kasta mig ned i min inre avgrund. Vi börjar skönja vikten av eftermiddagarnas speglingar och dramapedagogens spännande övningar i tillit och social samverkan, bitarna faller allt mer på plats för varje dag. Samtidigt med detta pluggar vi lagar som berör oss i någon form, föreläsarna avlöser varandra och dagarna fylls med viktigheter. Som sagt puzzlet tar form och det visar sig att bitarna kugga i varandra på ett allt klarare sätt. Salstentan om våra lagar och viktiga begrepp närmar sig med stormsteg och om du frågar mig just nu vad, ÅP, TPT, BBIC, LVU, OSL är förkortningar av snurrar det en del kan jag lova, men för var gång min Kurre förhör mig får jag allt fler rätt, så på den stora dagen sitter det nog i alla fall...

Att bygga en stark gemenskap

Ett par dagar efter skolstart skulle vi bege oss hela klassen på en Kick off, allt var mycket välplanerat och bussen avgick på exakt tid med en mycket spänd och förväntansfull klass, väskorna packade, sovsäckar blandat med chipspåsar, som kalvar på grönbete. Dagarna var fantastiskt välplanerade av åk två elever, dagarna intensiva, innehållsrika och gemenskap skapades, minns min första kväll då vi hade ett ganska djupgående samtal i ring med vår hela klass och några av våra lärare, känslan var stark, brobyggande, förtroendeingivande och framtidsskapande. Men just där och då insåg jag hur mycket jag uppriktigt gillade alla dessa för mig nya människor och hur mycket jag längtade efter att få komma igång på riktigt. Det gör saker med en att sova sju personer i samma rum som aldrig tidigare träffats, vi kom nära... Riktigt nära!

Upprop och skolstart

Så kom då äntligen dagen, skolstart.... Just då kändes det som att sommaren varit evighetslång. Vi hade uppmanats att följa skolans sida First Class där olika brev skulle läggas upp fram till skolstart, spänningen steg varje dag då jag kikade in på sidan och fick olika uppmaningar av en av våra lärare, helt plötsligt blev allt så verkligt, vi skulle göra små korta personliga presentationer av oss själva och varje dag kom det en ny från någon blivande klasskamrat jag ännu inte träffat, men en sak kände jag starkt redan nu, wow vilka härliga människor som tagits ut till utbildningen. Sedan var det studielitteratur som skulle beställas och en bok som skulle läsas innan skolstart, Vem snodde osten, oj så mycket tankar den väckte... Vem är jag, hur gör jag, vad gör jag och nu i efterhand har jag förstått att många i klassen påverkats av den på mer än ett sätt. Bilden får symbolisera livet före skolstart, och just i detta fall två dagar innan då jag fick njuta av min vackra dotters bröllop en strålande sommardag på en båt i vackra Stockholms skärgård.

Allt startade med en insikt

En morgon när jag vaknade kände jag så starkt att mitt liv krävde en förändring. Inte en vanlig förändring som omfattar en ny tröja eller en möbel eller något annat jag länge gått och suktat efter, nej den här förändringen låg mycket djupare. Någon stans i hjärnan började ett litet frö att gro, en vilja att byta inriktning, kanske ett nytt intressant jobb, något jag aldrig tidigare arbetat med. Insikten om min ålder blev högst påtaglig och avsaknaden av vissa betyg. Det var många år sedan jag sprang ut från gymnasieskolan som en ung, glad undersköterska 1979, herre gud.... Så hur jag satt och klurade på min kammare blev resultatet att jag sökte mig till komvux i Hultsfred och min kunskapstörst blev allt större, jag slukade allt som skulle kunna behövas i framtiden, förutom samhällskunskap och litteraturhistoria hann jag också med administration, information/kommunikation datateknik, privatjuridik och allt där emellan som jag nog skulle ha mycket nytta i mitt framtida yrkesval. Plattformen började kännas stabil och betygen låg nu i pappersform framför mig på köksbordet, skulle jag nu våga göra verklighet av min dröm att ansöka till den tvååriga KY utbildningen till behandlingspedagog? Jag ringde skolan i Vimmerby och bad om att få komma på ett besök, där togs jag emot av en mycket kunnig och kompetent person som snabbt fick mig att inse att jag skulle kunna söka, allt som krävdes fanns nu som dokument i min mapp och jag bestämde mig för att våga ta klivet. Året på komvux hade förutom berikat mig med fina betyg, vänner för livet och underbara lärare givit mig en bra grund i studieteknik och studietempo och jag vågade äntligen ta steget. Ni kan tro att det kändes ljuvt att äntligen få ta fram alla kunskaper Fride givit mig i teknik, formalia och allt annat viktigt. Så låg den då där, min formella ansökan till behandlingspedagog programmet. Så kom då svaret en dag, du har blivit uttagen att närvara vid anatgningstest heldag följande datum, ni kan tro att mitt hjärta pickade lite snabbare denna morgon då jag satt där som en av drygt 20 personer kallade just till denna dag, det blev inte mindre pirrigt då vi just fått veta att detta var uttagningsdag ett av fem, otroligt många sökande från hela vårt avlånga land och jag var en av dessa. Dagen var lång och testerna djupgående, fantastiska mentorer ur årskullen från året innan, guidade oss runt och peppade inför varje test som jag skulle gå igenom, jag bestämde mig tidigt på förmiddagen att verkligen ge allt, detta var min chans, min dag som skulle kunna förändra hela min framtid. Väl hemma på kvällen minns jag att jag kröp upp i soffan med en stor kopp kaffe och många tankar i huvudet..... Väntan kändes evighetslång, även om lärare under antagningsdagen informerat oss om att så fort de bestämt sig vilka som antagits skulle breven skickas ut med besked ganska snabbt, minns att jag kikade ofta i brevlådan dessa veckor, men så en dag ringer min man och berättar att brevet från skolan kommit, jag skyndade mig hem och där på bordet låg det, skulle jag våga slita upp det och läsa eller dra ut på det ett tag, beskedet skulle ju kunna vara negativt, tyvärr inte denna gång, tack´för din ansökan..... Men så var det inte, där stod det att läsa att jag Erène Öberg antagits till följande utbildning med start... Kan inte beskriva glädjen som sköljde över mig, minns att jag grät några glädjetårar, äntligen nu startar det.