Hemtenta "Människosyn och etik"

Så sitter jag nu här med alla mina böcker och papper igen, men jag gav facktiskt mig själv en hel dags ledighet efter terminsavslutningen. Så måste jag vä ändå vara ärlig mot mig själv, jag kunde bara inte hålla mig längre än så, kände att jag bara måste kasta mig över hemtentamen och dess innehåll. Så fantastisk den är, jag måste samtala och föra diskussioner med mig själv. Att välja ut två människosyner och beskriva dessa kändes först lite svårt, det finns ju så många. Men så bestämde jag mig för att välja en som är väldigt mycket jag och en som är så långt från mig som jag kan komma, detta skapade dynamik i mitt tänkande och stimulerade mitt skrivande och vips var flera sidor redan färdigskrivna. Slutdelen av tentan som handlar om etik är både spännande och och självanalytiskt utformad vilket ger mig som författare av rapporten spelutrymme att snurra runt i tanken på ett roligt och stimulerande sätt. Jag blir allt mer säker i min roll på väg mot en behandlares tänk, jag väger för och emot, argumenterar och samtalar kring fakta ur skolboken och egna tankar och värderingar. Jag får passa på att tacka min underbara make som fungerar som mitt bollplank under utbildningsprocessen och som stöttar, tröstar och lyssnar med samma entusiasm oavsett vilken tid på dygnet jag väljer att arbeta. Tentan tar form och jag har nu bara sista frågeställningen att ta ställning till och skriva om sedan är den färdig. Då ska jag övergå till del två, den muntliga delen av detta arbete som ska omfatta en presentation för mina kurskamrater där jag ska presentera min rapport på ett intressant och beskrivande sätt... Jag har en plan!

Julavslutning...

Denna dagen ett liv som farbror Melker sa i Saltkråkan, det är verkligen ord jag tagit vara på. Smaka på orden, de står för något djupt i all sin enkelhet. För mig betyder de, ta vara på varje dag i livet. Så sitter vi här i klassrummet, stillheten lägrar sig. Alla redovisningar är avklarade, handledarna har lämnat oss för denna gång med uppmuntran och framtidstro. Genomgång av hemtentamen som ska vara färdig att skickas in till vår lärare i början av januari 2016... Vår första termin snart slut, så fort det gått och så mycket intryck, kunskap och erfarenheter vi fått med oss. Det tisslas och tasslas i vråna, bara tomten är vaken, julavslutning med tvåorna. Sång, dans, lek och mysfika präglar hela eftermiddagen i skolan, förväntan och skratt är påtagligt kännbart och alla ler. På kvällen bjuder skolan på ett gigantiskt julbord och vi är över tre hundra personer som avnjuter god mat, spex och trevlig samvaro under några timmar i skolans gymnastiksal som dagen till ära gjorts om till matsal. Trött och lycklig beger jag mig hemåt i decemberkvällen med en skön känsla av välbehag i magen, jag är färdig med första terminen på behandlingspedagog utbildningen!

Tomhet!

I går efter redovisningen var det som en stor tomhet infann sig. Innan har planeringen av redovisningen och tankarna kring den upptagit en del av min tid. Känns som att den blev lyckad, allt föll på plats, jag och min kurskamrat kompleterade varandra och samtalet flöt på naturligt. En Power Point kändes som ett väl genomtänkt arbetsmaterial i en pressentation av detta slag, åhörarna kan följa med lättare och vi får stöd i bild och text. Hur vi sedan valt att överraska våra handledare, med guldmedalj och diplom blev ett roligt inslag och chans till ett mer tack och farväl. De är ju bäst, vilket vi påtalat under hela LIAN, men nu är det bekräftat hihihi Så med tomhet och en viss saknad, gör jag mig redo för sista skoldagen, innehållandes några redovisningar, julavslutning med tvåorna och julfest på kvällen, sedan ett låååångt jullov.... Så till er alla GOD JUL!

LEDIG FREDAG

En stund för reflektion och eftertanke. Alla intryck och upplevelser ska nu stoppas in i minnes och erfarenhetsbanken, sorteras och verifieras.. Helt plötsligt händer det och insikten infinner sig som en liten tår på min kind, den sista LIA dagen är över och förbi.. Frukosten som brukar intas med personal och klienter sker nu i ensamhet och tystnad, det är ju ett konstant ljud att vistas bland så många människor med olika bakgrund och behov. Tänkte nog inte lika mycket på det då som jag gör nu, morgonsamlingarna där dagen samtalas kring i helgrupp på avdelningarna, allt som ska hända berättas det om, besök, namnsdagar, provtagningar och minnesvärd kuriosa, allt pratas det omkring på ett strukturerat men lättsamt sätt. Kaffebryggaren stånkar konstant i bakgrunden vilken tid under dagen jag än går förbi vårt avdelningskök. Mina handledare har alltid något spännande på gång för mig, de finns alltid där bakom mig om jag behöver stödet, men släpper mina allt mer flygfärdiga vingar fria att ge mig ut och ta mina egna små lovar. Klienternas vackra ord sista dagarna om hur de uppfattat mig och min personlighet är så rörande att jag inte kan hålla tårarna tillbaka, du e ju för fan grym ju... Dessa ord kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat, lite taffliga kramar och en inlämnad nyckel, så står jag där helt plötsligt med allting bakom mig, så fort det gick.... Men mina minnen har jag för alltid med mig och presenten från mina båda handledare, ett foto på dem båda i en vacker vit ram står nu på mitt nattygsbord, denna bild ska få ett hedersplats på mitt framtida kontor där jag om några år ska vara en yrkesverksam behandlingspedagog!

DEN STORA REDOVISNINGEN!

Det är inte utan att en känner lite sorg i hjärtat då vår praktik snart är över. Tio veckor kändes evighetslångt då vi efter sex veckor i skolan begav oss ut på vår första LIA period. Men nu då dessa veckor snart är över och jag har fyra dagar kvar upplever jag det som att tiden har flugit iväg. När vi nu snart ska ses i skolan igen, känns det som att vi kommer åter fyllda med många nya erfarenheter, allt teoretiskt prat har fallit på plats och fått ett ansikte. Säkert har vi på mer än ett sätt utvecklats som människor i våra tankar, men framför allt upplever jag att jag själv landat i mina egna erfarenheter, som jag inte hade med mig sedan tidigare, då jag aldrig arbetat med missbruk och kriminalitet. Förståelsen för människors utsatthet, frustrationen för konsekvenser och misslyckanden, känslan av att det som byggs upp raseras så fort är saker våra klienter fått mig att se och till viss del först. Jag önskar att jag kommer minnas och bära med mig alla tankar och ord in i mitt framtida yrkesliv, då jag kanske kommer sitta just på dessa positioner där beslut ska fattas kring människor jag möter, då vill jag kunna plocka fram dessa erfarenheter och använda mig av dem för att kunna se brukare, patienter och klienter från ett helikopterperspektiv där jag förhoppningsvis kan se bakom, nu och framåt på ett mer öppet sätt. Om en vecka då vi intar våra platser i skolan igen, ska det bli så fantastiskt intressant att få höra alla klasskamraters syn och beskrivningar av sina placeringar, men framför allt så skönt att stå där efter 40 minuters egen redovisning med min klasskamrat, som också varit på Strandhagen tillsammans med mig och känna tacksamhet för det som varit och spänning för det som komma ska under våren och bara veta att vår första termin lider mot sitt slut.

Sista veckan!

Måste erkänna att jag känner ett visst vemod nu när LIAN snart är över. Jag har lärt känna fantastiska människor. Alla har berikat mitt liv med erfarenheter, tankar och insikter.Må jag kunna bära dessa minnen med mig och plocka fram den i situationer då jag i framtida yrkesroller kanske just sitter på en stol, där beslut kommer fattas kring andra människors liv.....