DEN STORA REDOVISNINGEN!

Det är inte utan att en känner lite sorg i hjärtat då vår praktik snart är över. Tio veckor kändes evighetslångt då vi efter sex veckor i skolan begav oss ut på vår första LIA period. Men nu då dessa veckor snart är över och jag har fyra dagar kvar upplever jag det som att tiden har flugit iväg. När vi nu snart ska ses i skolan igen, känns det som att vi kommer åter fyllda med många nya erfarenheter, allt teoretiskt prat har fallit på plats och fått ett ansikte. Säkert har vi på mer än ett sätt utvecklats som människor i våra tankar, men framför allt upplever jag att jag själv landat i mina egna erfarenheter, som jag inte hade med mig sedan tidigare, då jag aldrig arbetat med missbruk och kriminalitet. Förståelsen för människors utsatthet, frustrationen för konsekvenser och misslyckanden, känslan av att det som byggs upp raseras så fort är saker våra klienter fått mig att se och till viss del först. Jag önskar att jag kommer minnas och bära med mig alla tankar och ord in i mitt framtida yrkesliv, då jag kanske kommer sitta just på dessa positioner där beslut ska fattas kring människor jag möter, då vill jag kunna plocka fram dessa erfarenheter och använda mig av dem för att kunna se brukare, patienter och klienter från ett helikopterperspektiv där jag förhoppningsvis kan se bakom, nu och framåt på ett mer öppet sätt. Om en vecka då vi intar våra platser i skolan igen, ska det bli så fantastiskt intressant att få höra alla klasskamraters syn och beskrivningar av sina placeringar, men framför allt så skönt att stå där efter 40 minuters egen redovisning med min klasskamrat, som också varit på Strandhagen tillsammans med mig och känna tacksamhet för det som varit och spänning för det som komma ska under våren och bara veta att vår första termin lider mot sitt slut.